En liten historisk tillbakablick
Den vita herdehunden härstammar från schäfern och dessa båda raser delar sin historia helt fram till år 1933. Det var det året då den vita färgen förbjöds i Tyskland (”Die Farbe weiss ist nicht zugelassen”).
Max Von Stephanitz och hans vän Artur Meyer såg hunden Hektor Linksrhein på Karlesruhe utställningen den tredje april 1899. Von Stephanitz tyckte sig med en gång se den perfekta prototypen för den nya ras han gått och grunnat på. Han köpte hunden och döpte om honom på plats. På så vis blev Hektor Linksrhein i stället Horand von Grafrath – SZ1 – den allra första registrerade schäfern i historien.
1899 fick alltså dessa herdehundskorsningar det officiella rasnamnet Deutscher Schäferhund (Schäfer = herde) samtidigt som Verein für Deutsche Schäferhunde bildades och stamboken öppnades. Inriktningen för denna nya ras kom att bli ”den perfekta brukshunden” och den standard som tillkom under Stephanitz tid är i stora drag fortfarande giltig för schäfern.
Horands stamtavla ser ut såhär:
Kastor (Rude) SZ 153
född den 2/7 1893
färg: grå |
Polux SZ 151
född den 22/2 1891
färg: grå |
Schaefermaedchen v Hanau SZ 154
född: ?
färg:? |
Lene (Sparwasser) SZ 156
född den1/1 1894
färg: grå |
Greif
född: 1879
färg: vit |
Lotte
född: ?
färg: ? |
Den uppmärksamme ser att morfar Greif var en vit hund som därmed lämnar den vita genen till all sin avkomma. Tiken Lene, Horands mamma, var alltså bärare av vitt. Det visade sig att även Horand själv bar på anlaget och den vita färgen var alltså med från början.
Det var inte en ovanlig färg bland förfädrarna till de första schäfrarna, antagligen typades flera bärare in. Det finns uppgifter på att av de ca 30 hundar som anses ligga till grund för den första tidens avel hade hela 18 stycken en förälder som antingen själv var vit eller känd nedärvare av vit färg.
Att Horand själv var bärare av vit färg syns bland hans avkommor. Ett exempel är Berno von der Seeweise född 1913, vars bild fanns i första upplagan av Stephanitz bok ”Der Deutsche Schäferhund in Wort und Bild” från 1921. Han var den första vita schäfer som registrerades i stamboken.
Andra hundar som kan nämnas i sammanhanget är Horands kullbror Luchs, även han ansedd som nedärvare av vit pälsfärg och väl använd under rasens uppbyggnad. En viktig avelstik var den vita Blanka von Riedekenburg (SZ 46053). Hennes son Erich von Grafenwerth, SZ 71141, född år 1918, finns i många stamtavlor för vitfärgade schäfrar.
Förbud mot vit färg
Förbudet mot vit färg infördes 1933. Vilka diskussioner och vilka uppfattningar som förde fram till beslutet kommer måhända aldrig att i detalj bli klarlagt. Men att beslutet hade såväl politiska som sociala undertoner är en vanlig uppfattning bland rasens aktiva i Tyskland idag. Turerna runt FCIs erkännande av vit herdehund som självständig ras år 2003 visar att ämnet fortfarande, sjuttio år senare, är svårbemästrat.
Från början hade Max von Stephanitz inget att invända mot vita hundar. Hans kynologiska ledmotiv var att ”duglighet är det enda kriteriet för skönhet”. På ett ställe skriver han att ”ingen bra hund kan ha en dålig färg” och ”färgen har inget inflytande på en hunds bruksduglighet”. Även om han själv inte uppskattade enfärgat svart eller vitt menade han att färgen var en fråga för uppfödarens tycke och smak. Med tiden kom han dock att ändra uppfattning, förmodligen under påverkan av många uppfödare.
I Tyskland tappade de vita schäfrarna i popularitet under 1900-talets första decennier. Anledningen till detta var antagligen till viss del tycke och smak. Men tyvärr blev den vita färgen beskylld för att föra med sig de ärftliga defekter som fanns i rasen och som börjat uppträda i samband med mer målinriktad avel. Också Max von Stephanitz deltog under senare delen av sitt liv i opinionsbildningen mot de vita hundarna, som vid den här tiden också började diskvalificeras på utställningar på grund av färgen.
Efter förbudet mot vit färg försvann de vita hundarna nästan fullständigt från Europa. Enda undantaget var England, där man fortfarande kunde se vita schäfrar. Men i Nordamerika var situationen en annan, amerikanska och kanadensiska uppfödare negligerat det tyska förbudet och fortsatt att föda upp även vita hundar. Redan 1913 hade German Shepherd Dog Club of America bildats i USA och de vita hundarna registrerades som tysk schäfer med vit färg.
Modern historia
Det skulle dröja till in på 1970-talet innan den första vita hunden kom tillbaka till Europa. Det var hanhunden Lobo White Burch, som togs in till Schweiz. Det dröjde sedan ytterligare några år innan uppfödningen kom igång i Tyskland. För att i någon mån undvika konflikter med moderklubben benämndes de vita hundarna under en tid som Amerikanisch-Canadisch Weisser Schäferhund. Att man därmed trodde sig underlätta en anslutning till FCI för den nya rasen visade sig vara en felbedömning. Det skulle dröja ända till år 2003 innan rasen blev godkänd som en egen ras med namnet White Swiss Shepherd, Berger Blanc Suisse, i FCI.
Sverige
I Sverige har vi idag även en liten population av "svenska" vita led. Aveln med dessa började redan någon gång under -50 talet och har fortsatt fram till idag.
Trots att förbudet mot vit färg hos schäfer skrevs in i den tyska redan 1933 så kunde man i Sverige registrera vit schäfer som rasen schäfer med otillåten färg: vit, fram till 1981. Därefter sa SKK nej till registrering och alla vita som föddes efter 1981-01-01, blev automatiskt oregistrerade.
Föreningen Vit Schäfer bildades 1989. I föreningen gjorde man ett eget register och registrerade dom kullar och hundar som föddes.
I slutet av -90 talet ansökte FVS om att de vita hundarna åter igen skulle få bli en godkänd och registrerad ras.
SKK godkände detta med villkoret att man ändrade namnet så att inte ordet "Schäfer" fanns med i det nya namnet.
Detta nya namn för rasen blev Vit Herdehund och år 2000 blev de vita hundarna återigen en godkänd, registrerad ras men nu skild från Schäfern.
Rasen Vit Herdehund registreras i annex-registret (öppen stambok) och man har chans att mönstra fram till 2010, därefter ska rasen utvärderas innan något mer händer.
