En introduktion

Ett problem man ställs inför när man ska försöka beskriva vit herdehund som ras är att variationen är så stor. Både exteriört och mentalt skiljer sig linjer och individer åt väldigt mycket vilket beror på att rasen är så ny som den är.
Innan rasen blev godkänd i FCI, och det därmed upprättades en gemensam standard, har det funnits ett antal olika standarder vilket i sin tur har gett upphov till den stora variationen. I många länder har det funnits mer än en rasklubb, det förekommer fortfarande, men idag är standarden den samma. Avelsmålen har även varierat mycket från uppfödare till uppfödare.
Det finns dock fortfarande fler än en standard, i USA kallas rasen ibland White Shepherd och registreras då som en egen ras med egen standard i UKC. I American Kennel Club och Canadian Kennel Club registreras fortfarande rasen som schäfer med färgen vit och dessa hundar följer således schäferstandarden för respektive klubb. Dessa vita schäfrar har dock utställningsförbud. Värt att notera är att rasen inte är godkänd i den brittiska The Kennel Club som vit herdehund. Som en färgvariant hos schäfer finns den men är "highly undesirable". Tråkigt att inga vita herdehundar kan visas på Crufts ännu …
I övriga Europa har det även innan godkännandet i FCI skett ett utbyte av hundar länder emellan medan Sverige varit en isolerad ö. Någon enstaka hund importerades till Sverige från Danmark, Österrike och Tyskland. För bara något år sedan förenklades utbytet av blodslinjer betydligt då vi fick nya införselregler för valpar. Detta kommer på sikt att göra rasen mer homogen även här.
Den vita herdehunden är, enligt standarden, en ”Uppmärksam och vaksam, vänlig och lättlärd familje- och sällskapshund” vilket är en ganska bra beskrivning. Den största fördelen med rasen som jag ser det är att den är så all-round, precis som sin avlägsna släkting schäfern. Herdehunden har generellt inte så starka drifter som schäfern, de är mildare och vekare. Men de är enligt mina erfarenheter väldigt sportiga hundar som gärna hänger med på allt. Med reservation för individuella skillnader så lämpar sig herdehunden mycket väl för såväl lydnadstävling som tävling i alla bruksgrenarna förutom skyddet.
Utomlands, framförallt i Tyskland och Österrike, tränar och tävlar många med sina vita herdehundar i IPO, en gren som också innehåller bitarbete.
Här nedan följer lite kortfattat mina erfarenheter av de hundar jag har och har haft förmånen att träffa. Eftersom rasen, som redan nämnts, är så heterogen så finns det milsvida individuella skillander.

Motionsbehov

Jag tycker att herdehunden har ett motionsbehov som kan beskrivas som medelstort. Minst en rejäl promenad per dag där hunden kan få springa lös krävs förutom kortare promenader för rastning. En vit herdehund river inte huset om den motioneras mindre under ett par dagar men behöver få utlopp för sin energi.

Aktivitetsbehov

Som de allra flesta större hundraser behöver de aktiveras för att må bra men de kräver inte flera timmar varje dag som till exempel en brukshund. Detta behov kan tillfredställas, förutom av dagliga promenader och rastning, av enkla lydnadsövningar eller lite näsarbete. Man måste absolut inte ha tävling i sikte när man skaffar en vit herdehund – eller hänga på brukshundsklubben varje dag. Men skulle man vilja så finns absolut förutsättningarna att både träna och tävla i lydnad eller spår/sök/rapport. De allra flesta herdar har god spårnäsa och spårar både gärna och bra. Det är en ganska enkel och rolig aktivitet som inte kräver någon träningsgrupp eller en massa dyr utrustning.

Jakt

Det finns ett visst jaktintresse hos rasen men inget extremt. De blir inte blockerade av vilt och min erfarenhet är att det är ganska lätt att få en viltren hund eller i alla fall en hund som går att bryta i en jaktsituation.

Lydnad

Rasen är mycket lättlärd och följsam och kräver inte en erfaren förare för att fixa allmänlydnaden, det vill säga att gå ordentligt i koppel, komma på inkallning, stanna kvar, sitta och ligga, låta sig hanteras mm. Det går alltså alldeles utmärkt att ha en vit herdehund som första hund. Men att man inte är erfaren betyder inte att man inte är engagerad – det måste man så klart vara. Är man förstagångshundägare så är det verkligen att rekommendera att man går både valpkurs och fortsättningskurs på sin brukshundsklubb. Dels för att komma igång med aktivering och träning, få tips och råd och inte minst låta sin valp eller unghund träffa andra hundar under ordnade former. Uppstår problem kan man snabbt få hjälp.
Alla våra hundar älskar att träna lydnad, antagligen för att vi själva tycker att det är roligt. De har ett i grunden ganska livligt temperament och har mycket ”will to please”.

Päls- och hundvård

En vit herdehund fäller två gånger per år, vår och höst. Tikar kan också fälla i samband med löp. Dessa perioder brukar vara i ca två tre veckor och då fäller de rejält och kräver borstning varje dag om man inte vill drunkna i vita hundhår inomhus. Däremellan kräver pälsen lite skötsel med borstning en gång i veckan. Våra hundar släpper inte mycket hår om det inte är fällperiod. Eftersom pälsen är vit så syns smuts och fläckar mer än på en mörk hund. Man ska dock inte frestas att bada sin vita herdehund oftare. Med allt för täta bad förlorar pälsen sin smuts- och vattenavstötande förmåga och det finns risk för att huden blir torr och irriterad. Har din hund fått exempelvis gräsfläckar så nöj dig med att ta bort fläcken lokalt. En herdehundspäls ska vara av sådan kvalitet att smutsen inte får fäste: Så fort hunden är torr är den också ren igen. Långhårspälsen kan det vara mer att pyssla med, det fastnar till exempel aningen mer skräp i den. Men skillnaden är ganska liten enligt min erfarenhet. Övrig hundvård är att betrakta som minsta möjliga: se över hela hunden och speciellt öron och klor en gång i veckan och vid behov rensa och klippa. Inga konstigheter.

Vakt

Vaktegenskaperna skiljer sig åt en del men man ska nog räkna med att din vita herdehund kommer att vakta något. Ingen av våra hundar ”tokvaktar” dvs skäller på minsta ljud i tid och otid. De skäller dock då det kommer in någon på tomten som de inte känner igen.

Andra hundar

Alla våra herdar går väl ihop med andra hundar av olika raser, kön och ålder. Disa, älsta hunden, är väldigt signalstark och är superduktig på att läsa andra hundar – de andra är yngre och har inte hennes pondus och erfarenhet ännu. Ingen av dem har eller har haft tendenser att göra utfall eller liknande. De är dock ganska ointresserade av lek och bus med andra vilket kan ha att göra med att vi sällan låter dem härja runt. Ofta när vi är i sammanhang med många hundar är det ju träning eller tävlig.

Främmande människor

Rasen har ett rykte om sig att vara en smula reserverad. Vi har två hundar som störtar fram och som är mycket sociala med allt och alla samt en hund som är mer neutral. Ingen av dem är att betrakta som reserverad. Det kan dock vara på sin plats att kontrollera hur föräldrarna är i detta avseende om man funderar på att köpa valp samt att vara noga med att socialisera sin valp/unghund. Detta gäller dock för alla raser.

| tabeller | CSS | IE 6.0 | © Konrad 2006 | totalt antal besökare | idag |
. Frågor eller kommentarer? MAILA mig.